.Ett steg i rätt riktning.

Kan ibland sitta och tänka...
Känna att jag behöver skriva av mig..

När det sen väl kommer till kritan får jag inte ut det?



Just nu..

Känns det iaf som att allting börjar att stabilisera sig något.
Känns som att man kommit frammåt en bit.

Finns dock ännu en hel del att ta tag i, men som sagt.. Så länge det går frammåt, så är jag nöjd.



Är inte alls lika stingslig som jag var för några veckor sen.
Mår på något sett bättre i mig själv.

Det är det viktiga.






Har funderat en del över olika situationer, och kommit fram till att jag måste börja sträva efter det jag verkligen vill.
Inte se allting som problem, utan möjligheter.

Ta lärdom av det jag gjort, vända allt det negativa till postivit,
göra det bästa möjliga av alla situationer.



Även om det inte är Lätt.


För det är det inte alltid.







Jag längtar mer än någonsin till att kunna vara nöjd.
Och jag tror, att med den inställningen jag har just nu, kommer jag att uppnå det.




Strävar högre.




Även om det inte alltid känns lätt.






Jag vill bara få vara den jag är.













Till Er:

Ni är mina änglar, ni klarar det här också, som med allting annat.
Tänker på er hela tiden , och hoppas med hela mitt hjärta att ni kommer hem snart.

Min vän, min pärla, min bästa.
Du har gjort mig stark så många gånger, Du har väglett mig mer än en gång.

Har Dig i tankarna, Har ER i tankarna.

Ni ger fan i att lämna mig.
Jag älskar Dig vännen min!

My tears gone cold.

När man ser hur allting faller samman,
När man känner hur allting rasar.

Jag säger alltid att saker och ting blir vad man gör det till..

Men när man gör saker och ting, i hopp om att det ska skapa någonting, bygga någonting..
Och det ändå rasar samman..
Vad gör man då?

Tar ett djupt andetag..
Funderar, tänker..

Vad blir nästa drag.. Vart fan ska jag ställa pjäsen?!..



Utsidan säger en sak
Insidan en annan.








Jag Hatar att bråka.
Jag Hatar intriger.


Gör allt för att undvika dem.
Men ibland känns det som att hur mkt man än försöker att undvika dem..
Så kommer det upp ändå?

Vart ligger felet?
Är det jag som håller i de trådarna?










Jag håller hellre käften.
Jag biter hellre ihop.
Jag går hellre med klumpen i halsen.

Destruktiva tankar.

Runt och stampar i en cirkel.

En cirkel av destruktivt beteende, som jag bara längtar till att komma ur.

Har ingen motivation till att ta tag i det, men vill innerst inne ingenting hellre än att det ska ske.
Jag vill bara kunna kolla in i spegeln, se mig själv och vara NÖJD.

Nöjd.. hah..
Inte riktigt min grej.




Jag är nog nästintill aldrig nöjd.





Prestations ångest på alla håll, ett hopp om att alltid kunna vara alla till lags inklusive mig själv.


Jag vill:
Kunna ha ett hem, där jag trivs.. Där det är ordning och reda.
Ha ett jobb som inte tar mer än 45 min att åka till.
Hinna gå ut och gå promenader, varelse det är morgon eller kväll.
( Herregud vad skönt det hade varit att kunna ta en morgonpromenad, komma hem, duscha, ta en kopp kaffe..)


Men tiden hinner inte riktigt RIKTIGT till.

Jag tror att min slutsats är att dygnet är på tok för kort för min önskade livsstil.
Hur får ni andra det att gå ihop!?


Jag förstår inte...

En stor eloge till Er.
Jag ger er all kredit i världen.




Jag oroar mig för mycket.
Jag vet.

Men jag kan inte, Inte oroa mig.Jag önskar jag hade den egenskapen.
Kanske får jag den egenskapen med åren ( ?! )


Det är så mycket man vill, så lite man får.

Så mycket struktur i mitt huvud, så lite som till det fakto faktiskt blir gjort.

Ångesten kommer krypandes..

Hur ska jag finna motivation, inspiration, ork, att ta tag i allt?!


Hur ska jag finna tiden.. Orken.. Att ta tag i mig själv?!




Destruktiva tankar.. Konstant snurrandes i mitt huvud.
Destruktiva tankar som kommer krypandes, då och då, mer och mer.



En extrem rädsla - För att misslyckas, med mitt liv.