Upp o ner

Imorgon kommer jag att ha AP mkt på jobbet.
Hoppas jag är pigg och glad..


Humöret går i våger just nu, halvt irriterande.

Ena saken följs av den andra, mormor ligger inne medvetslös, förmodligen på dödsbädden.
Folk föds, folk dör.
Inge konstigt.

Men kan inte allt bara få lägga sig, så att det blir lite balansgång på allt!? Lite stabilitet!?
Smäll efter smäll efter smäll.
Och jag tror alltid att jag mår bra, men jag gör fan inte det.
Inte just nu.
Och jag tror jag vet vad allt grundar sig i..

Men för att få lösning på problemen behöver jag likssom medvind, återigen.
Och jaa, jag har fått jobb, jag har tagit körkort.
Misstolka mig inte! Jag är så j*vla nöjd jag bara kan bli.

Men det har likssom inte varit ett oros moment för mig.
Jag visste att jag skulle hitta jobb, jag visste att jag skulle ta körkort.

Jag pratar om allt som inte går att påverka på det sättet.

Jag pratar om vänner som fullständigt SKITER i en, som fullständigt STÄNGT ute sina gamla och framför allt bästa vänner.
Jag pratar om folk som måste försvinna ur mitt liv, antingen DÖ eller rent av bara lämnar mig, utan nån jävla anledning.

Jag pratar om den sjuka orättvisa som uppstår så många gånger.
Om allt man gett, om allt man ALDRIG fått tillbaka, eller för den delen aldrig kommer få.

Jag är så jävla less på att ge hela mig själv, ställa upp på folk, för att sen bli lämnad kvar, när JAG skulle behövt er.
När jag, för EN gångsskull, behöver luta mig mot en axel.

LESS på allt snack om att vänskap går före allt annat.
Det är många som bevisat motsatsen.
TACK, jag visste nästan att ni hade fel.
Men bara nästan.
Ni har bevisat att jag hade rätt i mina för aningar.

Dock visste jag inte att det var du som skulle dra.


Det suger..

För jag kan absolut ingenting göra.
Jag tänker inte "jaga", jag tänker inte ens försöka.
För allt jag får tillbaka är tomma ord och intet annat.

Och jag är Less.
Sjukt less.

Och speciellt DU.

Vad FAN är problemet!?
VAD har jag gjort dig? NÄR skulle jag gjort dig nåt?
Har inte alla år betydit ett skit?
Kom inte o säg att vi vuxit ifrån varandra, för det är bullshit.
Jag vet vad det handlar om..
Och du har blivit precis en sån, som DU föraktade.

Jag har sån god lust att ruska om dig, sätta mig framför dig och få höra vad det är som hänt.
Men det kommer aldrig hända.
För du kommer aldrig ta det initiativet att faktiskt sätta dig ner.
Du kommer förmodligen aldrig ha mage att se mig i ögonen, framförallt för att du VET att jag har rätt.

Du vet att jag är irriterad.

Men det är bara förnamnet.
Jag är ARG.
Arg, ledsen, frustrerad över att inte veta, att inte förstå.
Och framförallt: Så besviken man bara kan bli.

Men vad säger man?
Tack för alla åren vi haft?
Men jag kan säga som så; Jag har alltid räknat med att det är DIN axel jag gråter på.
Och du finns inte här och har så inte gjort när jag till det fakto har haft det som tuffast.
Och det svider. Den känslan svider, gör brutalt jävla ont.

Tortera mig, det är förmodligen en jävligt skönare känsla.

Och vet du varför?
FÖR JAG FÖRSTÅR INTE.
Jag VET INTE, vad jag gjort dig.
Jag har INGEN ANING om vad jag möjligen kan ha gjort, för att du ska skita i mig.

Alla gånger du ringt, alla gånger jag kommit.
Alla gånger jag gråtit, för att jag har varit så jävla rädd att nåt ska hända dig.
Alla gånger du varit rädd och jag tröstat..
Alla samtal.

Borta.
Finns inte.

Och jag trodde på fullaste allvar att vi var vänner.
Bästa vänner.


Jag hade uppenbarligen jävligt fel.