En dag i seghetens tecken har snart passerat.
Jag vaknade halv 8 och ringde min chef.
Så fruktansvärt pinsamt.. Och så fruktansvärt surt att allt hände precis nu, samma dag som jag skulle dra igång.
Men nu har det hänt.. Och det finns inte mkt att göra åt saken.

Hade sjukt svårt att somna om efter att jag ringt henne..
Tänkte tillbaka på d.e.t där och jag blir f*n lika rädd i tanken som i verkligheten.
Det får inte hända igen.
Min kropp skrämmer skiten ur mitt psyke!


Har iaf satt på tvätt och disk och ska snart ta mig en kopp kaffe.
Inte många knop blir gjorda av den här tantalonen idag inte.
Jag hoppas jag är bättre redan imorgon så jag kan börja på Onsdag.
Jag vill jag vill jag vill.

Det enda jag är lite lätt livrädd för är att samma procedur kommer ske på nytt igen.
Och är jag inte hemma, så vet jag inte vad jag ska ta mig till riktigt?
Det gäller att rodda upp för diverse komplikationer, kort och gott.



Vill säga TACK till alla er som finns vid min sida.
Vad hade jag gjort utan er!?
Vänner, familj.. Ni är allt.
Ni får mig likssom att se ljus när allt känns väldigt mörkt..
Massor, MASSOR, med kärlek till Er!