Har jag sagt?

Att jag är rikligt irriterad på min hals nångång?
Jag tror det va?
För hela dagen har gått smärtfritt, ända fram till eftermiddagen när den ska börja jävlas igen.
Denna gång högersida.
Jag blir arg.
Arg på att det aldrig släpper.

Jag har försökt vila och sova, utan resultat.
Jag har legat klarvaken i hopp om en gnutta sömn.
En obefintlig önskan för dagen.


Men jag har iaf enligt läkarens tips vilat.
Iaf sen sist jag skrev.
Kollat tv, glott på nätet, tjattrat med folk både på telefon och över intranätet.
(Jo, för så heter det enligt mig!)


Idag har vi kommit överrens.
Nu ska allt bli bra.
Allt ska funka och ingenting får falla samman.


Jag har en känsla av att min kropp börjar återställa sig efter allt jidder.
Jag hoppas, om inte annat.
Men det känns som det är på gång.
Efter 6 veckors störande, så kanske det vänder.
Vore fantastiskt, visst?

Och Gonza, inte gör det nåt att du inte har nåt att skriva.
Jag vill bara läsa lite, om så bara en rad!:D
För egentligen vet jag ju vad som händer hos dig mest jämt.
Och det är jag verkligt glad för, för du är trots allt en av mina finaste!



Dullen börjar bli stor, och jag tror att jag inom snar framtid får heta Joanna och inte "Anna, Njanna,Nanna".
Det går med rasande fart, och älskade unge, jag kommer ihåg när din mamma ringde och sa att du låg i hennes mage.
Jag kommer ihåg första gången jag höll i dig.
Men nu är du stor.
Och större blir du.
Och din Gudmor älskar dig. Enormt!



Som tidigare sagt har jag massor att pricka av på min "i livet lista".
Jag tror att en punkt snart löser sig.
Och löser det sig, blir det domino effekt.
Kanske vänder likssom vinden och skjuter från andra hållet?
Medvind är mer uppskattat än motvind.



Dagens fråga:

Hur kan en vän kalla sig för vän, när vännen inte finns vid din sida när du behövt den som mest?

Du har missat så mycket.