Helt färdig.

Okey.
Gårdagen spenderades med fröken L.
Det vart sushi lunch, promenad och fikamys.
När jag kom hem hann jag inte mer än att byta om och hoppa in i bilen för att ta oss till Tullinge och kolla a-lags match.
Det är inte en sådan match där alkisar sitter och dricker/fiser ikapp, det är alltså en match med två lag, en boll och massa klubbor.
Jag fick tom agera bollkalle en kort sekund.

Kom hem och tog en dusch och sen vart det en sväng om i Tälje med lilla L.
Trevligt att studsa en kväll och sen komma hem och få sova.

Hade tydligen gått upp för o pinka vid 5 imorse, men slagit i tån och satt mig i soffan i vardagsrummet.
Jag har ett väldigt svagt minne av att herrn i huset kom ut och fråga vad jag höll på med.
Det här hade jag aldrig kommit ihåg om jag inte fått mig en reminder.



Förmiddagen började bra.
Det vart kaffe och mys med min karl.





Sen startade helvettet.

M&P kom i panik och hämtade en livrädd och ledsen Joannis och körde raka vägen till akuten.
Där spenderade jag mer än SJU timmar för att få höra att de inte riktigt vet hur vi ska göra för att få mig bra.
Jag är så less.
Jag är så fruktansvärt less på att ha det såhär.
Jag vill inte se ett sjukhus igen, på många många många år.
Månader går bra det med just nu, känns det som.

Har tillbringat senaste månaderna med att åka in och ut som en j*vla jojo till det där läskiga stället.
Jag vill inte.
Men jag måste tydligen åka dit om 2-3 veckor igen när jag får kallelse.
Eller kanske innan? Om nåt händer igen? För det skulle inte förvåna mig.

Förstår inte riktigt varför det aldrig blir min tur att få må bra?
Jag har haft ett h*lvettes år med diverse komplikationer.. Och det blir aldrig helt bra?

Jag är glad att jag var hemma när allt hände.
Att jag inte var ute på vift.

Det som känns för j*vligt är att jag imorgon egentligen har min första dag på NYA jobbet.
Jag kommer inte kunna gå.
Jag kommer få ringa min chef imorgon och berätta vad som hänt.. Jag kommer få ringa och skämmas ögonen ur mig, över att missa min första dag.

Men vad ska man göra?
Jag har inte mycket till val.
Jag är helt slut.
Jag vet inte ens själv hur jag mår.
Jag vet I.N.G.E.N.T.I.N.G

Trodde att lyckan vänt, men så kommer bakslaget ännu en gång och slår mig över käften.
Jag hade fel.
Så fruktansvärt j*vla fel.

Hur denna resa slutar vet nog ingen.




Vilka synder jag än straffats och straffas för.. Så trodde jag att det var nog?
Jag vill ens inte veta vad nästa bakslag blir.

Kan allt bara REDA UPP SIG!?

Kan jag bara få känna lite lyckorus och lugn i min armakropp?
Nepp!

Jag ska känna oro, stress, hjärtklappning och allmänt diffusa j*vla känslosvall.
Pms är som en dans på rosor jämfört med det här.




Svullen och förstörd.
Trött och fortfarande ovetande.
Jag diggar inte det här.